Publicerad i NST:s Opinion den 4 december 2020
Såhär halvvägs igenom mandatperioden är det tydligt åt vilket håll stadens blågröna politiska styre vill föra Ängelholm. Kommunen tycks vara till salu.
Under de två gångna åren har alliansen och Miljöpartiet uppvaktat eller blivit uppvaktade av flera välfärdsbolag som önskat etablera sig i Ängelholm. Kommunledningen vill sälja ut delar av välfärdssektorn. Hittills har det gett två privata vårdboenden, en privat skola och en privat förskola. Diskussioner pågår även kring möjligheten att tillåta privata utförare inom LSS-verksamheten, alltså den som riktar sig till funktionshindrade.
Kommunens historian är det gäller fristående aktörer är mörk. Privata skolor som verkat i Ängelholm har avvecklats eller gått i konkurs och kommunen har fått gå in för att säkerställa elevernas skolgång. Kommunen har också vid flera tillfällen fått signaler om missförhållanden och dålig kvalitet i delar av den privata omsorgen.
Ett av den blågröna majoritetens vanligaste argument för att bjuda in utbildnings- och vårdkoncerner till kommunen är att ”kommunen inte har råd att göra kommande nödvändiga investeringar”. Men det stämmer inte. Om Ängelholm inte har råd att göra nödvändiga investeringar så har den heller inte råd att teckna mångåriga och kostsamma kontrakt med välfärdsbolag. Att garantera invånarnas välfärd är ju kommunens huvuduppdrag.
Besvärande är också att den blågröna majoriteten omger processerna kring privata aktörers kommande etableringar med tystnad eller ytterst sparsam information innan kommunstyrelsen eller en politisk facknämnd ska fatta beslut i frågan. Det är i grunden ett hot mot den kommunala demokratin, ett hot som även har tagit sig andra uttryck. Den blågröna majoriteten inledde mandatperioden med att efter fyra år bryta upp kommunens arbetssätt, agilorganisation. Motiveringen var bland annat att politikerna skulle få mer att säga till om.
Resultatet är att antalet ärenden som kommer upp i kommunfullmäktige nästan har halverats jämfört med mandatperioden innan. Samma fenomen finns i nämnderna.
Mycket sker utan att oppositionen har någon möjlighet till insyn. Företrädare för den blågröna majoriteten fattar med all säkerhet vissa beslut på stadshuset och andra har visat sig ske på hotell i grannkommunerna. Det saknas alltså en öppen diskussion, både bland politiker och med invånarna.
Den utan tvekan största utmaningen för Ängelholm är hur framtidens välfärd ska utvecklas. I takt med att kommunen växer ökar behovet av förskolor, skolor, fritidshem, äldreboende, särskilda boenden och LSS-verksamhet.
Att välfärd kräver stora resurser är ingen överraskning, inte heller att det måste ske ett kontinuerligt underhåll och en utveckling av kommunens fastigheter och den verksamhet som bedrivs där.
En utveckling av välfärden kräver stora och långsiktiga investeringar i nya förskolor och skolor, nya äldre- och särskilda boenden eller i nya bostäder i allmännyttan. Det behövs också mer personal i förskolor och skolor, inom omsorgen och inom den kommunala servicen.
Idag råder det brist på personal inom både skolan och omsorgen. Personalen upplever att det inte finns resurser nog för att tillgodose de behov som finns hos barn, ungdomar eller äldre. De tidiga insatser som gör skillnad blir helt enkelt inte av. En ofta minimal bemanning skapar tidsbrist och en etisk stress hos personalen. Ängelholm behöver fylla på med personal i kommunens verksamheter.
Ängelholm behöver satsa på kommunens kärnuppdrag, det vill säga invånarnas välfärd. Det måste ske genom att långsiktigt säkra omsorg och utbildning på ett sätt som inte ger utdelning till någon annan än dem som arbetar i eller är i behov av verksamheten.
Lars Nyander oppositionsråd i Ängelholm.(S)